Pori Jazz fortsätter med sin redan mångåriga linje med annan rytmmusik än jazz. Men under torsdagen bjöds i alla fall en del godbitar på jazzmusik.
John McLaughlin & The 4 th Dimension stod för det mest imponerande inslaget under hela torsdagen. McLaughlin har minsann inte tappat stinget trots att han för flera år sedan passerat 70-strecket. Samma glimrande teknik, samma blick för nyanseringens betydelse, för medmusikanternas deltagande i musiken, för helheten. Ytterligare kan man påpeka hans rikt flödande musikaliska idéer, hans lediga scenuppträdande. Mycket beröm på en gång, men trots det mycket välförtjänt.
Bandet började prick 21.15 som annonserats – redan detta är anmärkningsvärt, eftersom många artister inte är så noga med denna detalj nuförtiden. I de inledande numren kunde men genast konstatera, att vi hade dagens toppmusiker på scenen. Den avspända, lediga musiken fångade genast publikens intresse och alla kunde sitt både tekniskt och musikaliskt. Det virtuosmässiga kom fram hos alla 4 musiker.
John McLaughlin och hans mannar spelade bland de sista för dagen och det var till stor del deras förtjänst, att torsdagen blev lyckad.
Dweezil Zappa plays Frank Zappa hade också musikaliska kvaliteter, men det genomgående öronbedövande ljudet förtog en del av det hela. Det hjälper inte att höja upp ljudnivån för att få det att låta bättre. Nyansering behövs fortfarande. Goda sångarrangemang åstadkom bandet, innehållande 2 flickor och 5 manliga estradörer.
Beth Hart fick av någon anledning uppträda på huvudscenen och visst sjöng hon bra och var inte heller oäven som instrumentalist på synth och gitarr. En kraftig stämma förfogade hon över och hela framträdandet var njutbart och ledigt.
En hel del omändringar och utökningar hade skett på området, bl.a. 4 scener fanns. Genom detta arrangemang var det svårare eller närmast omöjligt att följa med allt. God ordning och service är också ett plus för Pori Jazz.
21000 hade sökt sig till evenemanget på torsdagen och 13000 på fredagen.