Umeå Jazzfestival bjuder alltid på överraskningar av god klass – exempelvis Dida, en för mig helt okänd gitarrist från USA. Dessutom sjöng hon helt underbart. Med basisten Bruyére och trumslagaren Aran bjöd hon på en oförglömlig kväll. Så mjukt och elegant framförde hon sitt program, en helt annan stil än våra dagars så ofta förekommande bullermusik. Hon behövde inte briljera med tekniskt svåra saker, musiken gick fram till lyssnaren ändå. Hennes sång med härlig stämma imponerade likaså. BRAVO!
Mats Öberg och Morgan Ågren hade komponerat en hel svit för sitt 4-manna band och symfoniorkester med den äran, och den amerikanske dirigenten Tom Trapp hade arrangerat det hela. Norrlandsoperans symfoniorkester var alert med i tonkaskaderna och framförandet blev oklanderligt. Men verkets första del hade nog krävt en förkortning eller bearbetning. Känslan av ett onödigt upprepande mellan de olika delarna infann sig snart. Men senare delen var härlig musik och spännande klanger.
En fantastisk trio väntade i Idun på lördagseftermiddagen. Christian Mc Bride trio med altisten David Sanborn stod för denna festivals toppframträdande. Det var förvisso gamla bekanta från många inspelningar – basisten Mc Bride vet knappast hur många skivor han har varit med på. Men så kan han också – jag har inte hört ett sådant basspel med stråke i jazzsammanhang! David Sanborns altsax var helt med i finliret tillsammans med Sand, piano och Jennings, trummor.
Ett holländskt bidrag i form av Tineke Postma, saxofoner och hennes quartet var likaså en okänd överraskning. Härlig, svängig underhållning för hela slanten. Gruppen var väldigt samspelt och spelglad, vilket uppskattades.
I Frejas swinghörna exekverade Lars Lystedt Band som i fornstora dar trots fyllda 90 för bandledaren och pianisten Birgit Lindberg visade också, att hon kan ännu.
