Den 27-28 oktober var jag med om jubileumsfestivalen, som kulminerade lördagen den 28 med ett ståtligt program. Umeåmusikanterna hade verkligen försökt åstadkomma ett festprogram, som gav en trevlig återblick på händelserna under det gångna halvseklet. Allt kunde inte rymmas med förstås, men Umeå Big Band, Lars Lystedt med sin sextett deltog, Fredrik Ljungkvist, årets hedersgäst var med för att nämna några.
Umeå Big Band Innehöll några musiker, som var med då det begav sig för många år sedan, men naturligtvis var många nya musiker i gänget.. Under Jonas Knutssons ledning spelades Neal Heftis Splanky som i fornstora dagar. Många smågrupper förgyllde festkonserten 50th Edition Orchestra.
Mycket nostalgi för jag själv, som varit med under 43 av dessa 50 festivaler.
Fredagen innehöll Trondheim Jazz Orchestra, som överraskade med en ovanlig musikeruppsättning med violin, cello, tuba, vibrafon och percussion vid sidan om saxofoner, tromboner och trumpeter, vilka var decimerade till antalet. Men bra och intressant lät det hela.
Norrbotten Big Band hade helt normal uppsättning däremot, men programmet var annorlunda: Beatles skiva Sgt Pepper i bigbandversion! Beatlarna skrev mycket bra musik genomgående, men det är andra som tar fram de bästa versionerna. Så också nu – strålande! Django Bates från Storbritannien hade engagerats för att skriva arrangemangen för storband och han dirigerade också. Det blev en fullträff – säkert jubileumsfestivalens bästa konsert.
Sedan följde tyvärr ett par tvivelaktiga saker. Trion Omar Sosa, Trilok Gurtu och Paolo Fresu intog Iduns scen med en fin inledning, som uppvisade kunniga instrumentalister med virtuosa insatser. Men mitt i allt övergick man till rena underhållningstrick. att fäkta och hoppa omkring, upprepa några toner, göra sådant som inte hör till en konsert. Efter några sådana nummer, var det bäst att gå ut. Varför själv förstöra en fin konsertbörjan med billiga tricks?
Anni Elif-Edith sjöng Edith Södergrans dikter helt intressant och bra. Inlevelsen förtogs en del av musikanternas tricksande med olika tekniska detaljer – alla tre dessutom. Inte blev stämningen bättre av detta. Bort med sådant mitt under en konsert! När man sätter i gång bör allt vara klart.
Norska Pixel var en angenäm bekantskap. Basisten och sångerskan Ellen Andrea Wang med trumpet, saxofon och trummor som komp var välrepeterade. Hennes basspel övertygade och allt verkade välklingande i alla lägen.
Kvällen bjöd också på storbandsmusik i Åpplet . Lars Enmarks stora styrka med systrarna Karin och Mimmi Hammar eller Sliding Hammers underhöll med storbandsmusik av gammalt gott märke. Publiken trivdes.
MF Robots i Iduns sista konsert bjöd inte på några negativa överraskningar trots namnet. Härlig, svängande musik. Ett nöje att lyssna till åttamannabandet från England. Ytterligare gav Årets hedersgäst Fredrik Ljungkvist prov på sin mångsidighet på klarinett, alt-, tenor- och barytonsax tillsammans mrd pianisten Mathias Risberg.
