Jazzfestivalen i Björneborg blir större varje år. Fredagen var ca 20 000 där och på lördagen nämndes siffran 23 000. Intresset kan arrangörerna inte klaga på och vädret var bästa möjliga denna regniga och kalla sommar. Med 3 olika arenor kan man också sprida på publiken effektivt, En önskan för framtiden för de verkliga jazzälskarna skulle vara, att all verkllg jazz skulle spelas på Lokkilava eller gamla arenan medan Päälava och Jökilava skulle användas för övrig musik. Det skulle dessutom minska på springet mellan olika spelplatser.
LoveProge fångade intresset först på lördagen. Det 50-åriga bandet infriade helt förväntningarna – intressanta arr och duktiga solister. En nackdel var det med sittplatserna – de var alltför få och det var bara att söka sig lite här och där.
Verneri Pohjola Group var huvudnumret för oss. Konstigt att finländska band var bäst detta år och just denna dag. Yngre har säkert andra åsikter. Verneri Pohjola har en väldigt lugn och behaglig framtoning på sin trumpet, ibland blixtrar han till med en snabb teknisk löpning men sådant vill han inte imponera med. Det musikaliska är det viktiga. Viinikainens gitarr var också en behållning – ja hela bandet förresten.
Huvudscenens utbud var mindre trevligt. Erykah Badu försenade sig en halv timme – sådant borde absolut inte få förekomma. Chaka Kahn och Grace Jones tänkte mera på det yttre och show för ögat. Det musikaliska var en bisak.Tyvärr har det blivit mer och mer så på festivalerna och Pori Jazz är inget undantag.
Jokilava var mera musikalisk inriktad. Redan nämnda LoveProge följdes av Jethro Tull och funkens “apostel” Cory Henry och det var mera njutbart. I synnerhet Cory Henry var en överraskning.
I övrigt bra arrangemang men en plump i protokollet noterades i slutet. Man fick gå ut endast genom huvudingången fast det var bara 20 ,min kvar! Tänkte man inte på trängseln, när alla skulle ut?
