Monica Dominique/Palle Danielsson är två musikaliska syskon, som låtit tala om sig genom åren. Visst uppfyllde de förväntningarna även om kombinationen piano/bas inte verkar tilltalande. Storasyster Monica hade en verkligt bra dag, spelade mjukt och följsamt med läckra löpningar, elegans och säkerhet utan överdrifter, kort sagt mycket njutbar musik, som gjorde små utvikningar från det rent jazziga. Lillebror kompade säkert men bidrog också med soloinlägg. Michel Legrands två låtar, Debussys Clair de Lune, Begin the Beguine, Trubbel, Toots Thielemans Bluesette och många andra fina melodier tolkades med Monicas speciella touch på musiken.
Pat Martino trio var kanske största behållningen under den musikspäckade lördagen. Denna fantastiska gitarrist är alldeles för okänd i vår kalla nord. Ändå har han påverkat jazzgitarristerna under mer än ett halvsekel. Men kanske inte så mycket just i våra länder. Han borde varit här för länge sedan, spelats i vår radio och synts i TV mycket mera för att visa hur en gitarr ska hanteras. Ungdomarna på plats, förhoppningsvis en del gitarrister, fick verkligen en ypperlig lektion. Pat Bianchi på hammond och Carmen Intorre, trummor fullbordade den musikaliskt fantastiska trion.
In the Country fra Norge var likaså en av överraskningarna. Helt annorlunda upplägg med
“levande bilder från landsbygden”, som rullade förbi i bakgrunden på väggen under konserten. Vad som var nedskrivet i noter och vad som var improviserat kunde man inte heller vara helt säker på. Men samarbetet mellan pianist, basist och trumslagare med diverse korta sånginslag var något helt annat än i en vanlig pianotrio. Långa stycken handlade det om i varje fall, egen musik alltigenom. Stor publikrespons i en fullpackad Studio.
Erja Lyytinen Band låter allt mera tala om sig. Det internationella bandet spelar en svängig blues, som går hem hos folk. Synd bara att det krånglade till sig i Äpplet-salen med “det hemliga bandet” – en dålig idé i musiksammanhang för övrigt – “hemliga resor” bland resebyråernas utbud passar bättre. Inte är någon intresserad av “hemliga band”, man vill nog veta, vem som spelar. Nu drabbades Lyytinen, som fick börja ett par timmar senare än vad som stod i programmet.
Elizabeth Shepherd trio är en något annorlunda pianotrio – egna sköna låtar, sjunger gärna
och turnerar flitigt. Hennes egen pianostil är annorlunda, känslig – hon kan jämföras med Monica Dominique i någon mån – alltså en helt egen framtoning och stil.
Lasse Lystedt hör till de veteraner, som inte tänker ge sig första taget. Hans spel på ventilbasunen har blivit bättre än de senaste åren och han verkade betydligt piggare. Bakom trummorna satt Kenneth Nordwall, som tidigare under dagen spelat med egen swinggrupp. I swinggruppen medverkade Peter Nordwall, som senare spelade med egen kvartett. Så fint löper samarbetet mellan Umeåmusikerna!
Så litet om de mindre lyckade framträdandena. Kevin Garret Quintet hade stora förväntningar på sig, men det hela blev en mindre flopp. Publiken började utgå ur Idunsalen redan efter första numret och i slutet fanns kanske fjärdedelen kvar. Varför? Mr Garret får nog ta en stor del av ansvaret för detta. Medmusikerna, framförallt basisten och trummisen skötte nog sitt, likaså pianisten. Men Kevin Garrett blir nog inte någon ny Charlie Parker, om han nu inbillat sig det – han skulle ju vara en som skådar in i framtiden. Hans improvisationer byggde mycket på upprepningar av en kort tonföljd. Skräckexemplet var en fyrtonsserie på två åttondelar, punkterad fjärdedel, åttondel – tata ta-a tah, komp och så på nytt ett otal gånger. Sist tog pianisten upp det hela – tvåstämmigt! Andra tonserier, något längre förekom också, men upprepningarna tröttade ut publiken – inte att undra på. Välgymnastiserad var han – altsaxen upp mot taket, ner mot golvet så gott som hela tiden. Rytmen fanns där på grund av det duktiga kompet, men vart tog inspirerande melodier, harmonier, improvisationer vägen?
Något bättre blev det, när han övergick till sopransax – han måste ju ha märkt, att publiken gick ut.
The Schematics gjorde minsann skäl för namnet – allt var synnerligen schematiskt. Bas- klarinett, violin och gitarr – allt vilade på samma ton med nån sorts mixare, som varierade ljudet och tonstyrkan plus andra ovidkommande ljud. Basklarinettisten fick sendrag som det verkade, plötsligt släppte han greppet och skakade handen. Dags att gå ut.
Ba Cissoko är en västafrikansk grupp, som sysslar med sin egen musik med bland annat kora, en 21-strängad harpa. Intressant i sig, men så dyker Garrett upp med sin sopransax, visserligen bara i ett nummer och betydligt mer inriktad på musik den här gången, då han var gästsolist. Men nog blev den här musiken också tröttande i längden.
Som brukligt utdelades ett pris till en lovande ungdom och pianisten Naoko Sakata fick det i år. Hon kommer från Japan, men har vistats i Sverige några år och talade hygglig svenska. Hon sade sig ha blivit intresserad av svensk jazz och ville därför flytta hit. Årets hedersgäst blev Harald Svensson.
Monica Dominique/Palle Danielsson duo, Pat Martino trio, Elizabeth
Shepherd Trio, Kenny Garrett Quintet, In the Country, Ba Cissoko,
The Schematics, Palle Danielsson/Christian Spering Duo, Erja Lyytinen Band,
Lasse Lystedt Band, Peter Nordwall kvartett, Kenneth Nordwalls swinggrupp m.fl.
Umeå Jazzfestival 27.10 2012
