Berwaldhallen i Stockholm fick uppleva en unik konsert 26 maj. En fullsatt sal fick njuta av Jan Slottenäs Glenn Miller-band jämte ett par dussin stråkar och solister.
Slottenäs har hållit på i många år med denna musik, men nu kommit så långt, att även amerikanarna har noterat, att bandet fått officiell status. Storbandet klingar faktiskt Miller alltigenom. Den svenska publiken har likaså noterat, att bandet spelar verkligt bra och fyllde Berwaldhallen närapå till sista plats.
I sustain the wings, Jeep jockey jump och Tail-end Charlie försatte publiken i stämning redan från början. Chattanooga choo-choo bara ökade stämningen och solisterna, sångarna Moonlight serenaders och enskilda musiker gjorde sitt till detta. Stråkgruppen fyllde ut det hela på ett ypperligt sätt. Sångsolisten Jens Berggren var kanske inte lika bra som Tex Beneke i tiden, men det var bra ändå.
Det spelades också annat än kända Millerlåtar. Don´t be that way och Flying home exemplifierar detta. Här fick solisterna briljera och gjorde det med bravur. Framförallt trumpetarna imponerade. Stealin apples var framförallt klarinettisten Klas Lindquists paradnummer. ,
Yesterdays spelades enbart av stråkarna och det klingade rent och behärskat. Men så var alla ihopplockade från olika proffsorkestrar i Stockholm. I slutet kom sedan In the mood, som kanske alla väntat på. Mycket millerskt spelat av bandet, och naturligtvis Moonlight serenade.
Tänk vad man kan åstadkomma i Sverige inom olika musikstilar, Det gamla har man inte heller glömt. Allt får finnas med i musikväg.
Kanske inte sånggruppen Moonlight serenaders kunde tävla med Millers The modernaires men vad gör det. Det mesta var mycket bättre än man kunde vänta sig. För ca 10 år sedan hörde jag Jan Slottenäs band, men detta var långt bättre.
