Tomasz Stanko var årets hedersgäst och ett exempel på att man numera går utanför Sveriges gränser, när sådana utses. Stanko hade ett begåvat gäng ungdomar med sig i sin kvintett. Aleksi 
Tuomarila är en finsk jazzpianist, som varit omtalad några år redan, men som jag hörde live för första gången. Här har vi ämnet till något stort, solistiskt intressant med en glimrande teknik. Olavi Louhivuori på trummor var den andra finländaren jämte danskarna Jacob Bro på gitarr och Anders Christensen, bas. En verkligt ettrig kvintett, som överraskade med sitt mogna och säkra framträdande. Det var många som inte rymdes in i studion, varför även publiken hade kännedom om kvintettens kvaliteter. Stanko själv har på äldre dagar finslipat sin ton, som är vacker och behärskad i det låga registret. Plötsligt kan han explodera i tekniskt krävande melodislingor, men det använder han inte till överdrift. Det melodiösa i sina improvisationer på trumpet glömmer han inte bort.
Lee Konitz är med sina 84 år den som varit med längst bland årets musiker och som fysiskt verkar vara i god form. Stolen som lyfts fram åt honom bar han demonstrativt bort, innan han började. Men hans altsax klingade inte lika bra som i fornstora dagar, ibland litet falskt här och där. Det var inte som när han spelade med i Miles Davis så kallade tubaband i slutet av 1940-talet och skivan “The birth of the cool” producerades. Denna platta var en vändpunkt till en ny “cool” jazz på 1950-talet. Men det var också annat som förvånade under hans framträdande. Mikrofoner var utplacerade men samtliga tysta. Vid mixerbordet satt ingen. Själv försökte han skrika ut sina kommentarer, men bara brottstycken hördes i den stora Idunsalen. Det var den ultimata akustiska konserten bland dagens högdecibelkonserter. Ville han protestera mot dessa, var det här den nya cooljazzen modell 2010 eller vilket budskap ville Konitz få fram med detta?? Själva musiken hördes dock, för publiken satt knäpptyst och hans relativt unga medmusiker kunde sitt. Arrangemangen var lågmälda och försiktiga, men ingalunda ointressanta. Piano, bas och trummor samarbetade annorlunda än det vanliga. Konitz vandrade flitigt, spelade ett solo då och då, vandrade igen, stod bakom pianisten och spelade ibland. Mycket ovanlig konsert.
Omar Hakims 5-manna band var raka motsatsen till Konitz. Här var det buller och bång för hela slanten och vid mixerbordet kunde man med fördel ha dämpat den duktige trumslagaren. Han har ett förflutet i Weather Report och den repertoaren fick publiken också stifta bekantskap med.
Tineke Postma och Gretchen Parlato hade egna band, båda musikaliskt välutbildade och med personliga kvaliteter i sina solistiska utflykter. Postma är holländska med saxofoner som sina instrument och uppträdde med pondus bland sina manliga medmusikanter. Kvartetten var en överraskning med sin kunnighet och samspel. Turnéer världen över tyder på uppskattning och att man kan sin sak. Postma undervisar dessutom på konservatoriet i Amsterdam och turnerar med två olika kvartetter. Gretchen Parlato är sångerska med en helt egen stil, stundom kanske något barnslig i sin röst, men alltid mycket uttrycksfull. Hon gillar brasiliansk musik, vilket märktes tydligt i låturvalet.
Kurt Rosenwinkel spelade mainstreamjazz på sin gitarr, men hade sina spännande harmoniska utflykter. Jazzstandards behöver alltid uppmärksammas och Rosenwinkel är en utmärkt ambassadör för den sortens musik. Chick Corea har med åren lugnat ner sig och demonstrerar inte längre sin fenomenala 
teknik utan fastmer sin känsla och kärlek till musiken. Trondheim Jazz Orchestra ger sig in på invecklad harmonik, där inga ackordbildningar är förbjudna verkar det som. Sex saxofoner, tre trumpeter, trombon, valthorn och tuba inbjuder arrangörerna att klangexperimentera och dirigenten Erlend Skomsvoll är en av dem. Gitarristen satt långa stunder arbetslös, men utnyttjades effektfullt ibland. Tubaisten fick också sitta i lugn och ro en hel del liksom altsaxflickan, som sjöng i ett par nummer. Spännande musik men med häftiga harmonier för ett ovant öra och med en Chick Corea, som bländande solist.
Något för envar, allt inom räckhåll, ett inbjudande format på det tryckta festivalprogrammet, musik på många ställen, hela tiden foajémusik med Lasse Lystedt som vanligt med – ingredienser till en bra festival. I restaurang Äpplet på bottenvåningen fick de storbandsfrälsta ta sig en svängom eller bara sitta och lyssna till Lars Enmarks Stora Styrka eller Lycksele Storband lördagskvällen lång. Eller så gick man dit en stund medan man väntade på nästa konsert.
RUNO ÖSTVALL
